Följ Fotografiska

Charlotte Gyllenhammars dunkla Natt på Fotografiska

Pressmeddelande   •   Nov 24, 2016 15:58 CET

"Belle". Världen upp och ned, ett klassiskt motiv hos konstnären Charlotte Gyllenhammar. Foto: Charlotte Gyllenhammar

Charlotte Gyllenhammars Natt

Fotografiska 25 november – 5 mars 2017

Charlotte Gyllenhammar är konstnären som har sitt eget universum. Ett som fascinerat omvärlden ända sedan hon 1993, då hon hängde en gigantisk ek, med rotsystemet uppåt, på Drottninggatan i Stockholm. Nu visas både fotografi, skulptur och film i Natt, en retrospektiv utställning på Fotografiska där det även ingår helt nya verk.

Den upp och nedvända, hängande eken, kvinnorna som hänger upp och ned, de små barnen, utsatta som skulpturer, filmprojektioner och fotografier. Alla är de nu samlade på Fotografiska. Som hennes vittnen finns de där och fyller salen med seende. Seende av allt det som Charlotte Gyllenhammar ägnat sitt konstnärskap åt att uttrycka. Titlarna är läshänvisningar; She is not here, Blindbock, Beholder, Night, Knäveck, Disobedience, Hang, Human load.

Natt är titeln på Gyllenhammars retrospektiva utställning. De viktigaste tidiga verken kommer visas parallellt med senare verk, samt ett par helt nya. Skapad av en av de svenska konstnärerna som har förmågan att verkligen beröra och nå ut till sin publik. Både i den internationella konstvärlden och hos en allmänhet som tidigt lät sig fångas av hennes mystiska egna solsystem där mycket är upp och ned och nästan inget vad det utger sig för att vara…

– Jag är min egen planet, och jag ser ut ifrån mitt huvud med blickar som radier vilka träffar det som kommer in i mitt solsystem. Och det är stor skillnad mot att titta och att faktiskt se. Precis som det är stor skillnad mellan det som visar sig på dagen och det du upplever på natten. Det ligger sådan kraft i att se, inte bara uppfatta det rent optiska, utan det seende som ligger nära insikten. Jämför med det engelska ”I see”, med vad som händer i medvetandet när insikt uppstår, när något verkligen blir sett, lika med förstått på ett djupare plan, berättar Charlotte Gyllenhammar.

I begynnelsen var eken. Eken, en vision som slog rot och sedan an en sträng som aldrig slutat ljuda. Ur den upp och nedvända ek med rotsystemet uppåt som hängde mellan husen på Drottninggatan i Stockholm 1993, har många andra verk vuxit fram. Barn som hänger upp och ned, kvinnor likaså. Kvinnor vilka på senare år även börjat brinna, i realtid, som om de gått från askan i elden, som om något måste brinna ut innan något annat kan ta vid.

– Charlotte Gyllenhammar är ett av de mest angelägna konstnärskapen i vår samtid. Fotografiska har redan tidigare visat annat än fotografi men med Natt tar vi et tydligt steg mot att inkludera även andra former av konstnärliga uttryckssätt kring det fotografiska mediet, säger Johan Vikner, utställningskoordinator.

Upp och ned, att visa det som annars är dolt under ytan, är centralt i Charlotte Gyllenhammars konstnärskap. Ständigt återkommande och stadd i process undersöks olika perspektiv av samma motiv. Beroende på betraktarens perspektiv, förvandlas den förföriskt aptitliga blomliknande gestalten insvept i tyll, sedd underifrån, så småningom till den kvinna som med blottat underliv hänger maktlös med kjolarna över huvudet. Till allmän beskådan, inte längre skyddad av illusionen att så länge man själv inte ser sig som offer, kan ingen komma åt en.

– Även bilden av en kvinna, hängande upp och ned med kjolen runt huvudet kom till mig som en vision, parallellt med trädet. Precis som eken slog denna ned som en blixt från ovan och jag visste inte vad jag skulle göra med den. Jag kunde inte närma mig bilden, det kändes våldsamt att exponera henne i den positionen Vare sig hon var en person eller skulptur. Men när jag ändrade perspektiv, och istället filmade den hängande kvinnan underifrån, kunde jag visa henne och skydda henne på samma gång. Bildens utsnitt både döljer och uppenbarar. Det tog mig över fyra år innan jag kom fram till att hon faktiskt hängde som i den första visionen. Den visuella kopplingen mellan eken och kvinnan är också tydlig då de upphängda påminner mycket om varandra med huvud, krona, kropp, stam. Som timglas, en bild av tiden och tyngdlagen, som substans av tiden.

Att det blev just en ek var träffande på flera plan, vissa av dem omedvetna för en kvinna till stor del uppväxt i Göteborg. Ett gammalt ord för Stockholm är nämligen Eken. Platsen Sergels torg, blev avgörande för installationens framväxande. En stadsplansidé som innebar att man ville radera det gamla och börja en ny tideräkning, år noll.

En medveten tanke var att knyta an till platsen/ stadskärnan som rycktes upp med sina rötter (där eken hängde vid Drottninggatan). Detta i en av de få europeiska städer som var förskonade från andra världskrigets bombningar, en av de få städer vars stadskärna var bevarad.

– Att inte glömma (och att inte förneka), det är en viktig sak i det jag gör. Det är viktigt att se och att minnas. Att orka bära med sig även det svåra. Vissa av mina verk ser jag som vittnen, du kan vara förstummad men ändå se. Så kan även eken vara ett vittne.

För Gyllenhammar stod Dö för Dig, för platsen, och den smärtsamma 1900-tals historia där man försökt utplåna människor och deras minnen i industriella massmord. Ekens långsamt växande trädslag kan ses som substans av tid. I många århundraden fick ekarna endast fällas av hans majestät i konungariket Sverige. 

Men man kan vara kung även i andra sammanhang och samla ett hov runt omkring sig där kungen definierar vad som skall fällas eller ej. Vad som ska få näring att växa och vad som inte ska ges livsutrymme. Att Charlottes Gyllenhammars pappa PG Gyllenhammar var kung i konungariket Volvo, om det råder ingen tvekan. En position som innebar mycket, bland annat att familjen under vissa perioder levde under kidnappningshot. En erfarenhet som skickligt gestaltas i det subjektiva minnet av den kidnappade Paul Getty III, i installationen Betraktarna/ The Spectators från 2003. På golvet vänder sig en grupp skulpturer mot en stor filmprojektion av en autentisk nyhetssändning från när den kidnappade Paul Getty II barnbarn till oljemagnaten Paul Getty I, släpps fri, vid liv, men med avskuret öra.

Motivet med ett subjekt som förvandlas till objekt, finns även i videoverket Nahsagen, Ich und Meinhof 2004, där Gyllenhammar själv ikläder sig rollen som den vänsterextrema Ulrike Meinhof, en av ledarna för Baader-Meinhofligan RAF, och David Bowies persona Ziggy Stardust. Två ikoner från 70-talet, roterar parallellt kring sin egen axel.

Varför heter då utställningen Natt?

– På natten ser du bortom det dagliga och det uppenbara. Natten är reflektionens och drömmens tid men även givetvis mardrömmarnas. Natten både skrämmer och erbjuder möjligheter. Det finns något försonande i nattens mörker som sänker sig över oss, en vila och en potential. Det är då det mest väsentliga framträder, som jag längtar efter att gestalta. Ett resultat av denna längtan är de nya verken som har premiär på Fotografiska.

Och efter den retrospektiva utställningen fortsätter processen: Kanske kommer kvinnan som hängt upp och ned, börjat brinna och blivit till aska, så småningom som Fågel Fenix återuppstå i ny skepnad?

Fotografiska är en av världens största samlingsplatser för fotografi. Det är inget vanligt museum utan en internationell mötesplats för kunskap och upplevelser kring fotografins oändligt många uttryck och betydelser. Fotografiskas uppdrag är att tillgängliggöra det stora och det spetsiga. Att etablera Sverige i världen, och världen i Sverige: Inspiring a more conscious world.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera